Hörneå bys hemsida www.becken.se
Artikel 4
Gunnar Nordahl: Första landskampen,
- ur FIB 1953
Vi återvänder här till Gunnar Nordahl, och refererar det referat som journalisten från Folket i Bild (FIB) gjorde av Gunnars berättelser år 1953. Det var Rune Öström som skakat fram denna tidning, och lämnade den till Becken-Webbens Redaktion, sommaren 2012. FIB gjorde en artikelserie om Gunnar Nordahl, och det är den första av dessa som vi utgår från. Gunnar Nordahl bytte ju klubb och flyttade söderut år 1940. Sedan följde en period som professionell spelare i Italien, så det finns mycket att återge. Här fokuserar vi dock på tiden i Hörnefors.
Gunnar var 15 år då han meriterade sig för seniorlaget, som center. Bröderna Bertil och Knut var redan med i laget. Gunnar var född 1921, så kan vi sluta oss till att det hela utspelade sig ungefär 1936. Mäkta stolt var han, då han tog plats i laget ”de röda lejonen”, från Hörnefors. Munderingen var helröd, bortsett från en vit rand på strumporna.
Man spelade i division IV (östra nordsvenska), en serie man vunnit flera gånger. Det låter nästan som hästsport, snarare än lejon. Likheten kanske stannar vid själva råstyrkan, där gossarna från Hörnefors stormade fram i galopp. Det fanns även ett länslag. Periodvis betjänades detta av 10 man från just Hörnefors. Gunnars förebilder i dessa lag hette Delin och Tornberg.
Bild 1. En bild publicerad i boken Hörneforsbygden och brukens historia. I bild ses ”Hörnefors Idrottsföreningens Representationslag”, år 1924. Längst fram från vänster sitter: Gottfrid Dehlin, Manne Elfving, Alvar Höök. Knästående från vänster ses; Einar Åström, Edvin Tegenfeldt, William Elfving. Stående från vänster är: Bertil Hörnsten, Felix Dehlin, Karl Dehlin, Knut Elfving, Wilmar Danielsson. Man kan konstatera att fotboll är släktbundet, inom grenarna Dehlin och Elfving. Bröderna Nordahl följer trenden 10 år senare.
Gunnar var framgångsrik förstår man. Hela fyra gånger blev han uttagen till Västerbottens juniorlag. En gång ingick han i NordSvenska juniorlaget i en landskamp med NordFinlands dito. Detta var en brytpunkt för Gunnar. Han insåg nu att fotbollen erbjöd möjligheter, att se nya platser och uppleva nya saker. Klubben betalade resor. Annars begränsade sig hans hitillsvarande resor till Stockholm i skolans regi. Skribenten Gunnar kan ju tycka att det senare inte var så illa, vid tidigt 1930-tal. Men visst, en skolresa till Stockholm var ju inget mot alla upplevelser av fotbollsresor och hyllningar.
Innan fotbollen kom in i bilden hade orten Hörnefors varit Gunnars enda världsbild. Allt annat var "geografi och fantasi". Nu öppnade sig nya världar menade Gunnar, och kallade sig själv för en ”spoling” då han första gången fick resa utomlands, till just Finland. Denna match vann man med 2-0, och Gunnar gjorde båda målen! Gunnar kände sig stolt över bedriften. Denna högfärd plattades omedelbart till av mamma Nordahl, berättas det.
Bild 2. Fotbollshistoria, och här ses från vänster Patrik och till höger Marcus. Alla läsare lär känna till respektive efternamn, i så fall hör av er till Redaktion och Skribent, som inte har en aning. Det vore även ytterst intressant att få namnet på spelaren i mitten!
Det blev mycket spelande, ibland två matcher per dag. Gunnar erinrar en sådan söndag, då man först slog Skellefteå och sedan Sundsvalls båda juniorer. Matcherna fick tjäna som träning. Den träning man annars sysslade med handlade om att stå och kicka mot ett mål, i timtal. Bröderna Nordahl adderade lite egen träning i form av terränglöpning i skogarna runt Hörnefors.
När Gunnar var 17 år kvalade han in vid Hörnefors Sulfitfabrik. Där jobbade pappar Nordahl. Gunnars yrkesutövning handlade om ”allt-i-allo”, på kajen och i lagret. Lönen var 29 öre, per timme. Gunnars högsta månadslön vid Fabriken var 96 kronor. Skribenten räknade genast ut att det motsvarade en ansenlig löneförhöjning, trots allt. Men, möjligen inkluderades övertidsersättning och helger. Vi råkar även veta att Gunnars månadslön som fotbollsproffs i Italien var hela 1500 kr, så när detta skrevs år 1953 var 96 kronor en försvinnande dålig lön. Man har svårt att tro att dagens Zlatan någonsin når upp till dessa lönenivåer!
Gunnar ger en bild av Hörnefors Sulfitfabrik från tiden – en känsla att vara betydelsefull. För så var hans ord av ett nattskift vid en Fabriken som likandes vid en eldsprutande drake i den kalla vinternatten, under en gnistrande stjärnhimmel. Det röda förorenade vattnet rann ut i Bottniska viken likt blod medan doften av svavel och trä stack i näsan. Själv liknade sig Gunnar vid en pysslande tomte bland de äldre arbetarnas respektingivande anleten.
Gunnar kvalade även in som ordinarie lejon i östra nordsvenska serien, åren 1937 och 1938. Han spelade alla 14 matcher och gjorde hela 20 mål. Ett av dessa år gjorde bröderna Nordahl hela 48 av samtliga 50 mål. Mest var det Bertil och Gunnar som jobbade i kedjan som fick denna fördel. Knut satte istället många straffsparkar, back som han var. Matcherna var välbesökta, med i genomsnitt ungefär 150 åskådare per match. Men, endast hälften var betalande. Pappa Nordahl var nog en av dem, och var alltid med. Pappa Nordahl syns i en bild i den föregående artikeln.
Landskapsturneringar var vanliga. Gunnar erinrar om när Landskrona kom på besök, för att inte tala om hösten 1938 då ”vulkanlaget” från Degerfors reste till Hörnefors. Vulkantränaren hette Wampetiti. Unga läsare, de i 50-60-årsåldern associerar säkert till Star Trek, men Wampetiti kom inte från yttre rymden, och var inte "Vulcan", och hette inte "Spock" i förnamn, även om det är lätt att tro så. Trots det respektingivande namnet besegrades besökarna med 3-2. Därefter blev Gunnar utsatt för värvningsförsök från självaste Wampetiti. Gunnar skulle spela för Degerfors, och jobb skulle även ordnas på bruksorten. Hörneforsklubben menade dock att Gunnar var för ung för att flytta till det vilda Degerfors. Han skulle snart fylla 17 år.
Gunnar blev de röda Hörnefors-lejonen trogen i ytterligare två säsonger och med två norrländska seriesegrar. I dessa bidrog Gunnar med 25 respektive 23 mål. Söderut insågs att norrländsk fotboll hade stora potentialer. Diman Lindström, så hette Gunnar värsta konkurrent, och han spelade för klubben Friska Viljor. Skribent-Gunnar gör en notis i sammanhanget. FIB-reporten bemödade sig inte med att specificera klubben. Det var underförstått år 1953, men idag är det nog få läsare som vet att Friska Viljor har sin bas i Örnsköldsvik, 10 mil söderut från Hörnefors räknat. Diman värvades av Åtvidaberg och togs även med i Sveriges B-landslag. Detta måste ha känts snopet för Gunnar, och värre skulle det bli.
Gunnars nästa erbjudande gällde Örebro dit han reste för en provmatch 1938, mot det närbelägna Hallstahammar. Detta utföll inte till belåtenhet, ett omdöme som var ömsesidigt. Däremot knöts en viktig kontakt, med Örebros tränare Lajos Czeisler. Lajos kom senare att bli tränare för Norrköping, och innan dess gjorde han ett besök i Hörnefors för att spana in bröderna Nordahl.
Lajos värvade Knut Nordahl till Norrköping, medan Gunnar ”blev kvar”. När sedan den andra brodern Bertil värvades av Degerfors så var Gunnar den enda Nordahlaren kvar i Hörneforslaget. Ytterligare två bröder, tvillingarna Göran och Gösta skulle göra entré framledes, men ännu var dessa för unga för att räknas. Det kändes säkert ensamt och snöpligt för Gunnar. Men, dagen skulle komma även för Gunnar! Gunnar inledde en häpnadsväckande fotbollsresa, men här slutar artikeln i numret av Folket i Bild. Fortsättning följer i det kommande numret av FIB. Med andra ord, det är bara att gå ut till närmaste tidningsstånd på trottoaren, eller kiosk, och köpa nr 4 av FIB 1953.
Becken-Webben har tyvärr inte nr 4 av FIB. Och det må vara, för där berättas hur Gunnar flyttar från Hörnefors. Om detta kan man även läsa i boken ”Guld och Gröna Planer” där Gunnar Nordahl berättar om sina bedrifter fram till då boken trycktes, år 1954 (Bonniers Folkbibliotek). Boken berörs även på annat håll inom Becken-Webben.
Historien om Nordahlarna är minst sagt intressant, hur fem bröder från en bruksort kan göra individuell karriär på detta sätt. Förutsättningarna måste ha varit unika, på mer än ett sätt. Miljön ger däremot ett tveeggat intryck. Å ena sidan finns en framåtanda att utveckla klubblaget ”de röda lejonen” från Hörnefors. Å andra sidan beskrivs värvningen till ett lag söderut som något eftersträvansvärt, att lämna Hörnefors och lejonen. Gunnar avancerar till att även lämna Sverige till förmån för Italien. Det är väl i detta som svaret hittas – att avancera – även om man tvingas lämna de gröna skogarna och de röda lejonen.
Bild 3. Gunnar Nordahl blev professionell spelare i Milan 1949-1956. Här ses han vid en legendarisk sten i Becken by, under mitten av 1930-talet. Hur nu detta kommer sig förtäljer inte historien. Ungdomar i bygden var mäkta stolta över sitt Hörnefors och bravaderna inom fotboll, och det ska man vara än idag.
Trots stor vånda hos en sann fotbollsimbecill så har läsandet och skrivandet varit givande och intressant. Ett tack till den som gjort dessa artiklar möjliga, och här menas inte Gunnar utan Rune Öström från Rosersberg. Nyligen berättade Rune om pinsamheter kring Nordahls nedsmutsade frackar. Turligt nog var mamma Nordahl en hejare på klädtvätt, så några extra frackar fick ju säker plats i tvättgrytan jämte alla fotbollsstrumpor. Vi måste ju även tacka självaste Gunnar som berättat, och då menas inte skribenten som skrivit.
Gunnar Engström, 2013-01-01, GOTT NYTT ÅR
Lite ytterligare information om GUNNAR NORDAHL och vad som sedan hände.
Klubbar:
Degerfors (1940-44),
IFK Norrköping (44-49),
AC Milan (49-56),
AS Roma (56-58).
Italiensk skyttekung (Milan): 5 gånger (1950, 51, 53, 54, 55).
Landskamper/mål: 33/43.
Antal Guldbollar: 1.
Antal Bronsbollar: 1 - som ligger på marken utanför Kommunhuset i Hörnefors – att beskåda nästa gång du passerar på E4:an! Bollen är förvisso översnöad, men passa istället på att handla i alla affärer, tanka bensin, och allt möjligt annat för att stödja dagens samhälle.
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se